Tredjegradsekvationen
I många böcker brukar de komplexa talen introduceras för att kunna lösa godtyckliga andragradsekvationer, men ur ett historiskt perspektiv, så var det faktiskt när man började lösa tredjegradsekvationer! Att “hitta på” lösningar till andragradsekvationer är egentligen inte så värst användbart, åtminstone inte om dessa andragradsekvationer kommer från problem hämtade ur “verkligheten”. Det är svårt att föreställa sig stycken apelsiner.
Det som verkligen fick de komplexa talen att slå igenom var i själva verket när man började lösa tredjegradsekvationer. Det visar sig att komplexa tal oundvikligen dyker upp när man genomför beräkningarna som behövs för att lösa de tredjegradsekvationer som har tre reella lösningar. De komplexa talen försvinner alltså i slutresultatet, men dyker upp längs vägen.
Lösning av ekvationen
Låt oss börja med tredjegradsekvationer som saknar -term:
Idén är att leta lösningar på formen . Finessen med att byta ut mot två nya variabler och är att det ger oss lite större frihet. Vi kan experimentera med olika relationer mellan och . Insättning i (1) ger:
Om vi nu väljer och på ett sådant sätt att och , så har vi hittat en lösning till vår tredjegradsekvation (1). Vi vill alltså lösa ekvationssystemet:
vilket egentligen borde vara åtminstone lika svårt som att lösa tredjegradsekvationen direkt. Men fantastiskt nog är detta system betydligt enklare att lösa än den ursprungliga ekvationen.
Efter ovanstående omskrivning kan vi nämligen sätta och , dvs.
vilket går att lösa som en andragradsekvation i en av de nya variablerna. Om vi är riktigt listiga, så tar vi en genväg och kommer ihåg sambandet mellan koefficienterna och nollställena till en andragradsekvation: och måste vara lösningarna till andragradsekvationen:
Med andra ord är
och därmed
Till sist har vi därmed en lösning till vår tredjegradsekvation, nämligen:
De andra två lösningarna fås genom
där .
Om
så blir och (och därmed och ) reella och det är inga egentliga problem att beräkna som blir tredjegradsekvationens enda reella lösning.
Om däremot behöver vi beräkna tredjeroten ur ett komplext tal för att bestämma och . I detta fall blir faktiskt alla tre lösningarna reella i slutänden.
Exempel 1: Lös ekvationen $x^3 + 3x + 2 = 0$
Här är och , så
Ekvationens enda reella lösning blir därmed
och de två komplexa lösningarna blir
och
Exempel 2: Lös ekvationen $x^3 - 3x + 2 = 0$
Här är och , så
Vi får därmed att och en reell lösning
De andra lösningarna blir
och
Exempel 3: Lös ekvationen $x^3 - 5x + 2 = 0$
Nu är , , så
För att beräkna våra och måste vi nu dra tredjeroten ur respektive , vilket inte är det allra enklaste. Ännu svårare är det att se att
vilket verkligen är en av de tre reella lösningarna till vår tredjegradsekvation. De andra två lösningarna blir .
Det allmänna fallet
En allmän tredjegradsekvation
går att överföra på ovanstående form, dvs. det går att eliminera -termen, med hjälp av ett variabelbyte
Insättning ger nämligen
Denna ekvation kan sedan lösas med hjälp av tekniken ovan.